biglovebieber

- Jag...jag älskar dig!
- Jag älskar dig med Justin! sa jag.
Justin kom närmare mig och jag skakade om läpparna. Jag älskade han, Justin Bieber. Det trodde jag aldrig skulle hända.
Och våra läppar möttes blev allt svart...

---

- Sista låten, snälla! Hon började dansa så jag hade inget val. Jag såg hur logan och Lucy pratade vid dörren. Hon kramade om Logan och vinkade. Han gick ut, äntligen. Jag såg hur Lucy såg på mig och jag log och vinkade. Hon vinkade tillbaka

---

Lucys perspektiv
Wow, en vecka hde nu gått sedan jag först träffat Justin. Vi hade varit med varran nästan varje dag. Victoria hade träffat han och hade också blivigt ganska bra vän med honom men Justin och jag hade fått ett band. Ett starkt band.
Och han skulle men till New York, han och hans mamma skulle ju åka dit samtidigt. Otroligt. Jag höll på att packa just nu. En vecka förtidigt men jag ville vara klar och redo att åka på söndag. Det var måndag nu och jag kunde inte vänta. Jag hade nästan haft ner hela garderoben och packade om för tredje gången nu. Jag hade redan bestämt flyg outfit. Mörkgrå kavaj med en vit tröja under med jeans-shorts och mina svarta converse.
Jag hoppade nästan av spänning, jag hade inte sett pappa på fyra månader.


Justins perspektiv
Jag låg på sängen och tänkte hur jag skulle säga det till Lucy.
"Hej jo jag ljög, jag kommer inte till New Yrok, sorry hoppas vi kan ses efter du kommer hem"
"Hej, jag är en usel lögnare som bara vill krossa ditt hjärta, haha, sorry hej ha det så bra hos din pappa"
"Hej, jag är ledsen, sorry. Kan inte säga varför men jag ljög, hej!"
Inget lät bra och det blev bara värre. Jag hade fått ett sms från Lucy där det stog hur hon längtade till New York och allt kul vi skulle kunna ha. Åh, jag satte kudden för ansiktet och skrek. Kudden dämpa det mesta men det ekade i rummet. Jag släppte kudden och gick ut från rummet. Vad skulle jag göra. Jag måste få mamma att låta mig åka till New York. Allt eller inget, nu gällde det.

Jag gick in till min mammas rum och sa det rätt ut. Hon låg på sängen och läste någon bok.
- Mamma, kan jag åka till New York om en vecka? sa jag och bet mig i läppen.
- Öh varför? frågade hon. Jag höll tummarna
- För en vän sak dit och jag har liksom sagt att jag ska dit då... Jag log nervöst
- Justin, vem är den här vännen? hon la ifrån sig boken och såg på mig.
- Öm, hon heter Lucy och vi träffades förra veckan, sa jag och blundade.
- Jaja, vem kan förklara kärleken, sa hon och suckade. Jag vart så glad så jag hörde inte vad hon sa. Jag sprang ut från rummet och hoppade ner för trappan av glädje. Yes! Jag fattade inte att det gick.

Dagen gick fort och helt plötsligt var det kväll. Jag skulle möta upp Lucy vid Santa Monica Pier.
Jag tog med mig en extra tröja för man visste aldrig hur kallt det skulle bli.

- Du, gillar du henne? Lucy eller vad hette hon? frågade Ryan
- Öm, jag vet inte. Nej jag gillar nog henne bara som en vän, sa jag fast jag visste att det var en lögn. Hon var något extra men jag kunde inte släppa allt för henne. Plus hon såg säkert mig bara som en vän eller mindre.

---

Lucys perspektiv
Jag vaknade av ett pip. Ja öppnade ögonen och såg att jag låg på golvet. Min rygg gjorde grymt ont. Victoria låg halft nere på golvet och halft uppe på sängen. Pipandet hade varit min mobil som ringde. Jag sprang fram och svarade.
- Hej, sa jag sömningt
- Oj, hej väckte jag dig? sa rösten i andra änden
- Öh, nej, sa jag och då fattade min hjärna, det var ju Justin som ringde. Jag vaknade till och sa
- Justin! Go morgon. Jag gick ut på balokngen så jag inte skulle väcka Victoria, hon sov vidare som vanligt.
- Haha, hej jo jag undrade om du ville ses idag? sa han hoppfullt
- Ja, själv klart, sa jag glatt och kände hur mitt hjärta bankade lite snabbare.
- Bra, öm. Ja ska jag komma förbi och plocka upp dig så kan vi åka någonstans?
- Ja, det går bra. Jag sak bara väcka min vän som sov över, sa jag och tvekade
- Ah, ok men om en timme eller? frågade Justin och jag log.
- Ja, det blir perfekt! Hej
- Hej, sa han och jag la på
Jag gnuggade mig i ögonen och gick in för att väcka Victoria. Hon blev skadeglad när jag berättade att Justin och jag skulle ut och åka någonstans. Jag slog henne löst på axeln och gick in till badrummet för att borsta tänderna och tvätta ansiktet. Jag bestämde mig för inget smink idag heller. 

Justins perspektiv
Åka någonstans? Åh, kunde du ninte bara frågat om hon ville med till Paris eller? Åh, din idiot! Jag gick fram till garderoben och tog något bara. Svarta jeans, en vit tröja och en rutig skjorta tror jag.
Jag borstade även tänderna. Det tog cirka 20 min. Oj, hur kunde det ta sån tid? Jag sprang ner till köket och möttes av mamma som satt och läste tidningen.
- Och vart ska du? frågade hon och log
- Öm, jag ska bara möta en vän, sa jag och tog ett glas mjölk
- Ok, ha det så kul, sa hon och drack lite av sitt te.
Jag nickade bara och gick ut till bilen. Jag körde upp mot Westwood och jag var glad över att träden gav skugga. solen stekte fast det var så tidigt på dagen. Jag såg parken som Lucy måste pratat om när hon inte fick komma in. Jag stannade utanför deras hus och väntade. Efter några minuter så slog jag på radion, musiken fick mig att känna mig lite dådig så jag böt kanal.

Efter ett tag så såg jag dörren öppnas och Lucy och en annan tjej som måste vara hennes vän. Jag andades snabbare när jag såg Lucy, hon var otroligt vacker. Skulle jag någonson kunna komma över henne? Jag hoppades för jag ville verkligen bli en bra vän med henne.



Lucys perspektiv
Jag såg Justin sitta i bilen och jag bara log ett dummt leende. Han log tillbaka.
- Det är han, åh! Kan jag få säga hej? sa Victoria och skuttade bredvid mig.
Justin klev ur bilen, Victoria var på väg att skrika men jag satte handen för hennes mun.
- Tack, sa Justin och log ett snett leende.
- Mhmh! pep Victoria och särrade upp ögonen.
- Öhm, hon är ett fan, sa jag och röck på axlarna.
- Det är lungt, vill du ha en autograf? frågade han Victoria som nickade vilt. Justin tog upp ett gammalt antecknings block och skrev en autograf. Victoria slet åt sig den och skrek i min hand. Som tur var hörde ingen tror jag. Justin och jag skrattade. Jag släppte Victoria som bara stog där och log. - Vic, vi åker nu. Stå inte här hela dagen, hej! sa jag och skrattade åt hennes ansiktsutryck.

Vi körde upp på klipporna vid Hollywood skylten och satt på hans motorhuv och pratade hela dagen tills det blev mörkt. Det var otroligt att se hur alla lampor tändes efter att solen gått ner. Jag bara satt och log och hade det bra. Justin satt och tittde ut men då så såg han på mig igen. Han log.
- Vad är det? frågade jag och skrattade.
- Inget, det är bar. Vi har verkligen blivigt bra vänner på bara två dagar. sa han och drog till sig benen.
- Ja, men vi har mycket tid på oss. Hela sommarn, sa jag och satte mig i skräddar-ställning.
Jag kom och tänka på att om nästan en vecka skulle jag till pappa i tre veckor.
- Öh, Justin. Jag kanske inte nämde det här men jag ska till pappa om någon vecka. sa jag och såg på honom. Han såg örvånat på mig.
- Lägg av? Jag med, eller jag och mamma ska till New York i två veckor. 

Justins perspektiv
Jag har ingen aning om varför jag sa så men det bara slankt ur mig. Kag och mamma skulle ingen stans. Jag kände bara hur orden kom urflygande ur min mun. Hon stråade mot mig.
- Skämtar du? Så coolt! Då kan jag visa dig runt, sa hon och log ett stort leende. Det gjorde ont att se på hene för någon gång så var jag ju tvungren att säga att jag inte skulle till New York.

Jag var tvungen att komma på en plan för att komma till New York om någon vecka.

Jag sa inget och inte han heller. Vi bara satt och såg ut på havet och solen som börjat sjunka. Äntligen.
- Så, ska du träffa henne imorrn eller? frågade Ryan mig.
- Jag vet inte, jag hoppas det, sa jag och la mig ner i sanden och blundade

---

Lucys perspektiv
- Men du! sa Victoria
- Men du vadå? sa jag
- Du kan ju bjuda han! Jag menar, jag vill pockså se honom! sa hon och log
- Nej! Asså du fattar inte...sa jag men hon vägrade att ge upp
- Men, säg hans namn! hon tog dom sista av hennes pommme soch åt upp.
- Öhh...
- Vadå vet du inte hans namn eller? Hon höjde ena ögonbrynet igen.
- Jo men, asså. Han är liksom känd, sa jag och drack upp det sista av min fanta. Skulle jag säga? Nej inte nu, ikväll.
- Känd! Vem är det? Snälla! hon skakade om mig.
- Ikväll, jag lovar! sa jag och vi gick ut från McDonalds
Hoan tjatade på mig hela vägen till henne. Hon sprang i för och frågade och kom ut med ett stort leende och gjorde tiummen upp. Hon sprang in igen och packade en väska. Hon hade tandborste hemma hos mig för hon brukade vara så ofta hos mig. 

När hon kom ut så hade hon sin nya Justin Bieber tröja på sig. Åh, det här skulle bli svårare än jag trott.

Justins perspektiv
Jag öppnade ögonen och såg att solen nästan var helt nere. Wow, hade jag somnat eller? Tydligen. Ryan hade nog gått upp till huset igen för han var inte här. Jag såg hans mobil ligga slängd lite längre bort. va fan hade hänt, jag kom genast på att tänka på han och Tori. Hon var kvar uppe i Kanada så dom hade inte träffats på flera veckor. Jag sprang fram till mobilen och såg att halva skärmen var full med sprickor. Fan han måste ha slängt den. Jag såg mig om på stranden och fick se någon nere vid vattnet, det måste vara Ryan. Jag kollade på de senaste medelande och såg ett från Tori. Jag öppnade det.
"Hej, jag är ledsen men jag klarar inte det här längre. Vi kan inte ha det så här Ryan. Jag tror jag inte älskar dig längre för varje gång du ringer så blir jag bara arg och irriterad. Jag är ledsen men det är slut, förlåt"
Så fort jag läst klart sms:et så sprang jag ner till Ryan. jag såg på långt håll att han grät. Han var arg desutom, han hade alltid haft problem med sin ilska.
- Ryan! ropade jag. Han såg upp.
- Hon, hon gjorde slut...han grät mycket.
- Det är ok, sa jag och kramade om honom.
- Jag...hon, han grät så mycket att han inte kunde prata
- Det är ok, få ut det... sa jag och kramade om honom extra. Jag kom på mig själv att tänka på hur Lucy hade det nu. Jag önskade att hon var här. Jag önskade att killarna kunde få träffa henne, se varför jag gillade henne så mycket.
Men bara som en vän! Sa jag till mig själv. Bara som en vän...


Victorias perspektiv
Kvällen kom fort. Lucy och jag hade haft kul ute på stan och nu så skulle jag få veta vem den mystiska killen var också. Känd! Wow, vem hade trott att min lucy skulle bli kär i en kändis. I och för sig så hade hon alltid varigt svag för killar som spelade gitarr så det MÅSTE vara en musiker!

Lucys perspektiv
- Snällla! Nu är det ju kväll! sa Victoria och hoppade i min säng.
- Jaja, men lova, loooova att inte säga till någon! sa jag och gav henne blicken.
Hon höll upp händerna.
- Jag lovar! sa hon och log.
- Ok, jo det är så att igår...började jag.
- Ja! Ja! sa Victoria.
- Victoria! sa jag
- Förlåt, säg i din takt du... hon såg ner men log
- Jo, som jag sa. Jag fick inte komma hem för mamma. Så jag gick tillbaka för att köpa något att äta. Och precis vid hörnet så kom det en annan från andra sidan. Vi krockade och ja. Det var Justin Bieber...
Victoria skrek, och hyperventilerade.
- Lägg av! Justin Bieber! jag såg att hon var på väg att svimma.
- Andas, andas, sa jag och hjälpte henne att lungna sig.

Efter några minuter så hade det sjunkigt in för henne. Jag berättade om hur vi hade lärt känna varran.
- Men, är han som...normal? frågade hon när hon låg i min säng.
- Haha, ja. Han sa...nej det va inget, sa jag och öppnade balkongdörren. Den svala kvälls brisen semkte mina heta kinder. Jag trodde att hon skulle vara helt galen för jag träffat Justin Bieber. Men jag var chockad övr hur hon var så ok med allt. Fast en grej var hon övertygad om, att han gillade mig. Jag var inte så säker. Men jag gillade honom, men inte mer än en vän. Tror jag?

Justins perspektiv
Ryan och jag satt ute på stranden länge och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag kände att vi blev närmare än förut.
- Du, gillar du henne? Lucy eller vad hette hon? frågade Ryan
- Öm, jag vet inte. Nej jag gillar nog henne bara som en vän, sa jag fast jag visste att det var en lögn. Hon var något extra men jag kunde inte släppa allt för henne. Plus hon såg säkert mig bara som en vän eller mindre.

Jag gick ut på balkongen, vinden blåste skönt på mina heta kinder. Jag hörde hur Chaz och Ryan brottades innne vid tv:n. Jag såg upp mot molnen och jag svär på att jag kunde se hennes leende där i ett moln.

---

Lucys perspektiv
När vi åt lunch så kom jag att tänka på vad mamma sagt.
- Jo, Vic. Kan inte du sov över hos mig ikväll? frågade jag och tog några pommes.
- Visst! Ska fråga mamma sen bara så, sa hon och drack från sin cola.
- Vilka filmer ska vi se? frågade jag
- Strunt i filmer, jag vill veta allt om den där killen du träffat! sa hon och nästan studsade på sin stol.
Jag satte nästan min fanta i halsen. Jag hostade och Victoria såg orolig ut.
- Öm, Lucy? sa hon och jag reste mig upp.
- Så, sa jag och hostade en sista gång.
- Men hur? Hur fatta du att det var en kille? frågade jag henne
Hon höjde bara ena ögonbrynet.
- Lucy, jag har kännt dig hela livet! Jag vet när du har träffat en kille! sa hon och lutade sig fram mot mig
- Vem är det? Är det någon från skolan, är han från stan? Är han en utomjording? hon sa allt det där snbbt så jag hörde typ bara den sisa meningen som hon sa i en mörk röst.
- Utomjording? Va? sa jag och skrattade.
- Ja men, jag vet inte vilka killar du vill dejt. Du har ju aldrig haft en, sa hon och slog sig för munnen
Jag såg ner på min mat.
Förlåt, jag mena inte så, sa hon och tog mig på axeln
Jag skakade undan den.
- Det gör inget, det är ju sant, sa jag och kollade upp på henne.

Justins perspektiv
Jag röck till, jag hade visst somnat. Solen stog högt uppe på himmlen, kunde inte den här dagen ta slut? Jag gick in igen. Ingen Ryan eller Chaz. Jag passade på att gå ut från huset och ner till stranden. Det var en bra plats att tänka. Jag såg Ryan prata i telefon nere vid poolen. Han såg inte så glad ut när jag smög förbi. Jag hörde en kort del ab samtalet
- Men du då? Ska det bara vara jag som...
- Åh Vad Menar du med det?
- Nej, nej sa jag!
Jag visste att han och hans flickvän Tori inte hade det så bra nu. Jag tyckte synd om honom men jag kunde inte bry mig om det nu. Jag hade min problem och han hade sina. Jag visste inte var Chaz var, antagligen i köket.

Jag satte mig ner på stranden. Jag tog upp min mobil, hon hade fortfarande inte svarat på mitt sms som jag skickat. Hon kanske inte sett det tänkte jag. En pinne låg några meter ifrån mig. Jag reste mig upp och satt mig breedvid den, jag började skriva hennes namn så fin som möjligt i sanden. Jag blev riktigt stolt över hur L:det blev. Jag såg upp och såg att Ryan var på väg mot mig. Jag suddade snabbt bort Lucy i sanden och vinkade.
- Hej, hur är det? frågade jag när Ryna satte sig bredvid mig.
- Inte så bra, vi bråkar ycket nu, sa han och tog samma pinne som jag nyss haft och började skriva i sanden. Det var inget sammanhängande utan bara några småord.
Jag sa inget och inte han heller. Vi bara satt och såg ut på havet och solen so börjat sjunka. Äntligen.
- Så, ska du träffa henne imorrn eller? frågade Ryan mig.
- Jag vet inte, jag hoppas det, sa jag  och la mig ner i sanden och blundade

Lucys perspektiv
Jag vaknade av att solen lyste mig i ögonen. Jag vände på mig och såg på klockan. 11, shit! Jag flög upp ur sängen. Jag undrade varför mamma inte väckt mig. Jag brukade ju få sova max till åtta. Även om det var sommarlov. Jag tog en lila tröja och samma jeans som jag haft igår.  Jag tvekade men tog sedan en grå munkjacka med dragkedja. Jag hämtade mobilen och såg ett sms från Victoria.
"Hej sömntuta! ska vi ses vid Gallerian?"
Jag skrev snabbt ett svar.
"Visst, ska bara äta lite frukost!"
Jag skickade iväg det och sprang ner. Det fick bli flingoroch mjölk.

Jag funferade inte så länge på vilka skor jag skullle ta utan tog bara mina svarta converse. Jag kollade i skåpet om bilnykeln men såg att mamma måste tagit dom. Undra var hon var. Jag kollade in i köket igen och fick se en lapp. Den hade jag inte sett, jag tog upp och läste den.
"Hej gumman, jag har åkt iväg för idag och kommer nog inte hem fören imorrn. Bjud hem Victoria att sova överom du vill. Jag har satt in pengar på ditt konto så du kan köpa mat ich sånt. Hej"
Jag suckade, så klart kunde hon inte säga det här igår. Jag tog husnykeln och låste dörren om mig. Jag la nykeln i blomkrukan. Efter jag gått i cirka tio minuter så pep det i min ficka. Det var från Victoria.
"Hallå! Har du käkat hela köket eller?! KOM HIT NU DÅ!"
Jag skrattade och svarade.
"Jag är snart där, mamma hade bilen. Raaap!"
Jag kunde nästan höra henne skratta, det var våran humor. I skolan så var vi alltid med varran, alla andra fattade inte hur kul vi hade. Alla bara blickade ut oss när vi skrattade. Men vi brydde osss inte. Mobilen pep till igen. Victoria igen tänkte jag men jag såg att det var från Justin.
"Hej, vad gör du idag? Stranden med mig?"
Jag kände mig lite skamsen när jag svarade, jag hade inte glömt honom men jag kunde inte dissa mig allra bästa vän bara för en killa jag kännt i en dag.
"Hej, jo jag ska vara i Gallerian med min vän idag, sorry. Men imorrn?"
Svarade jag  och hoppades att han skulle förstå att jag talade sanning och inte ville se honom. Jag fick snabbt svar.
"Ok, imorron vid tio? frågade han hoppfullt"
Jag skrattade och var nära att gå in i en plam, måste se mig för.
Jag svarade.
"Går bra! svarade hon glatt"

Jag la ner mobilen och gick över gatan till Gallerian. Victoria stog och väntade utanför HM. När hon såg mig så sken hon upp.
- Heeeej! ropade hon och kramade mig
- Hej! sa jag tillbaka och kramade henne tillbaka.
Min mobil pep igen. Det var från Justin. Jag svarade inte utan la ner mobilen i fickan igen
- Vem var det? frågade Victoria nyfiket
- Ingen speciell...sa jag och släppte henne.
- Ok, jag får veta senare, sa hon och drog in mig i HM affären.
Vi såg runt på några grejer men skrattade och skämtade mest. Efter en stund innen i affären fick jag se en tjöja med ett Justin Bieber tryck. Jag kom att tänka på honom igen. Victoria fick också se tröjan och sprang fram till den.
- Åh, fy fan va cool! sa hon och tog den till provrummet. Jag kunde fortfarande inte sluta tänka på honom. Jag började gå igen några tröjor och fastnade för en vit med ett svart hjärta på. Jag kom att tänka på Justin igen. Sluta! sa jag till mig själv. Ni kommer bar bli vänner och kanske inte äns det! Victoria kom ut från provrummet.
- Jag köper den här! sa hon och höll upp Justin Bieber tröjan.


Justins perspektiv
Jag kände mig lite ner efter sms:et från Lucy. Jag hade hoppats att vi kunde ses idag. Jag hade bara kännt henne i en dag men vi fick verkligen kontakt igår vid stranden. Chaz och Ryan såg konstigt på mig.
- Vad är det med dig idag? frågade Chaz mig
- Öm, inget, svarade jag och såg ut mot havet
- Jo, något är det, sa Ryan
- Nej! sa jag och kollade på honom.
Han höjde ena ögonbrynet
- Justin är kär, Justin är kär! sjöng Ryan.
- Håll käften! skrek jag. Ryan slutade sjunga
- Förlåt, men vad heter hon? frågade Ryan
- Inget...sa jag och reste mig ur soffan. Chaz kom fram till mig
- Kom igen, sa han och började peta mig i sidan. Jag var kitlig så jag började skratta.
- Fortsätt! Vad heter hon, sa Ryan och började kitla mig
- Nej, sluta! sa  jag mellan skratten.
- Vad heter hon, vad heter hon? sa Ryan om och om igen
- Lucy! sa jag och började skratta igen. Jag kände tårarna komma, glädjetårar.
- Ok, Chaz vi har fått våran information. sa Ryan och dom slutade kitla mig.
- Taskigt! sa jag och torkade min tårar.
Jag gick ut på balkongen, vinden blåste skönt på mina heta kinder. Jag hörde hur Chaz och Ryan brottades innne vid tv:n. Jag såg upp mot molnen och jag svär på att jag kunde se hennes leende där i ett moln.

Ingenfara, det ska inte gå för fort fram. Dom ska bli vänner först och sånt. Men ni får se! Kommentera gärna. Älskar det. Kom även med ider som jag kan änvända. Hejhej från mig :)
Ska lägga ut del 3 och 4 imorrn och fler om jag hinner

tack till shawtyymane för hjälp med designen, kolla gärna in på hennes blogg! Jätte bra
GO NATT från mig :D

Lucys perspektiv
Jag kände mig extremt lycklig när jag stängde dörren om mig. Jag hade aldrig gett någon mitt nummer förrut. Det hade alltid varigt någon som gett mig sitt nummer först. Mamma kom utfarnade från köket.
- Hej, kan du inte gå till parken eller något? viskade hon
- Är hon fortfarande här? viskade jag tillbaka
- Ja, hon hörde inte att du kom så...
- Visst, hej...
Jag gick ut igen och jag hörde hur mamma gick in i köket igen.

Jag gick mot parken som låg på andra sidan gatan. Det var sent på kvällen så alla gatlampor var tända och det var ganska kyligt ute. Jag frös om benen för jag hade bara ett par gammla, slitna jeans på mig. Jag tog upp mobilen och såg att jag fått ett nytt sms. Jag öppnade det och blev genast glad när jag såg att det var från Justin.
"Hej, vad görs? Jag är hos mamma nu och här är mitt nummer, sov gott"
Jag la in hans nummer och skrev tillbaka.
"Hej på dig, mamma släppte inte in mig så sitter ute i parken hos oss, sov gott du med"
Jag tänkte skriva kram men var det att gå för fort fram? Jag skickade iväg sms:et och satte mig på en bänk. Jag önskade att jag hunnit säga till mamma om mer pengar så jag kunde köpa något från affären nära oss. Den där hamburgaren vid piren hade inte varigt så stor. Jag såg mot vårt hus. Det lyste i köket. Fan knden jag inte kunnat smyga upp till mitt rum eller? Nej så klart skulle hennes jobb vara viktigare än mig. Jag suckade. Men om två veckor så skulle jag åka till pappa i New York. Härligt, jag trivdes mer där med alla människorna på stan och allt. Jag bara älskade den staden.

Justins perspektiv
Jag hade slängt mig på sängen på en gång när jag kommigt hem. Mamma var fortfarande hos någon vän och jag hade huset för mig själv. Jag kände mig hungrig så jag sprang ner till köket för att fixa en macka. Jag la mobilen på bänken och medan jag hällde upp mjölk i ett stor glas så börja den pipa. Jag slängde mig mot den och såg att det var från Lucy. Jag log och tröck upp sms:et.
"Hej på dig, mamma släppte inte in mig så sitter ute i parken hos oss, sov gott du med"
Jag tänkte på hur hon måste ha det. Hon hade sagt att hon helst skulle bo hos sin pappa hela tiden men att hon inte kunde för hennes mamma hade fått hela omsorgen när dom skillt sig. Jag visste hur hon kände. Jag saknade min pappa grymt mycket också.



Lucys perspektiv
Det var verkligen mörkt nu och ärligt talat så var jag lite rädd. Jag såg fortfarande lyset i vårat kök. Jag tog upp mobilen igen. Inget svar från Justin, fan. Jag som hoppats att vi kunde ses imorrn. Låt kanske lite desperat men, det var en av de roligaste tiderna på långe. Juste, Victoria! Jag hade ju lovat henne. Tänk att jag glömt min allra bästa vän! Oj. Men nu var dilemmat, skulle jag berätta om Justin för henne? Nej, hon är ett för stort fan. Åh, det här kommer bli svårt. Vi berättar ju allt för varran annars. Jag hörde en bil stara och såg upp mot vårat hus. Yes, det kom därifrån. Jag gick tillbaka och mötte en liten svart Ferrari. Wow, rik eller?

Jag sprang upp för trappan och öppnade dörren. Mamma kom ut från köket. Hon såg hur glad som heslt ut.
- Jag fick jobbet! ropade hon och kramade om mig.
- Grattis, sa jag och slet mig från kramen
- Men, gå upp och lägg dig nu! Det är ju hur sent som helst! sa hon och drog mig mot trappan.
Så klart var hon tillbaka gen på några sekunder. Jag gick in till mig och böt om till min pyjamas. Skulle jhag borsta tänderna? Ja, jag villen inte lukta som en soptipp i munnen imorrn. Jag borstade lite snabbt och sköljde ansiktet med varmt vatten. Jag hade inte haft något smink idag som tur var.
Jag somnade nästan på en gång när jag la mig i sängen. Jag tror jag drömde om Justin.

Justins perspektiv
- Justin, älskling! Är du vaken? Mamma ropade nere i hallen. Jag svarade inte och låsades att sova. Jag kunde inte sluta tänka på Lucy.
Hennes ögon var så olika några jag någonsin sett. Som ett öppet hav som glimmade i en solnedgång. Jag hörde hur mamma gick upp för trappen och jag blundade igen. Hon gick in i rummet men stannade i dörren. Hon trodde jag sov. Jag hörde hur hon gick in till sig och stängde dörren.
Jag sträckte mig efter mobilen och skrev ett sms.
"Hej, kan inte sluta tänka på dig, vi måste ses!"
Jag var nära att tryka på send knappen men lät bli och la mobilen på sängbordet igen. Jag somnade sakta och jag tror jag drömde om Lucy.

Lucys perspektiv
- Aja, men jag måste kanske dra nu, sa jag
- Måste du? sa Victoria och såg lite ledsen ut.
- Ja, mamma kommer bli galen om jag inte är hemma snart, sa jag och det var sant. Hon brukade bli galen om jag kom en sekund försent. Och idag skulle nog inte vara någon skillnad.
- Ok, men ses imorrn? Hon log och jag log tillbaka.
- Så klart, hej! Jag kramade om henne och vände mig om.
Jag småsprang så jag inte skulle komma försent. Min mobil ringde. Jag saktade ner så jag kunde ta upp den ur jeans fickan.
- Ja? sa jag. Jag hade inte tid att prata nu.
- Var är du? Det var mamma såklart.
- Jag är på väg, ta det lungt, sa jag och försökte låta vänlig men det var svårt.
- Jaha, är du. Jo jag undrade om du inte kunde komma hem på ett tag...
- Va? Hon brukade aldrig vilja att jag kom hem sent.
- Jo det är så att en från mitt jobb kommer, hon ska intrevjua mig och se om jag är förkänt en befodran, hon lät glad.
- Men varför kan inte jag vara hemma då? sa jag och såg på klockan. 20 över 6.
- Jo, det är så att min chef...hon är inte så, förtjust i barn, sa hon och harklade sig
- Barn? Jag är sexton mamma! sa jag högt
- Ja jag vet men...kan du inte vara ute några timmar, sa hon och harklade sig igen
- Ok, men du får ha in pengar på mitt kort så jag kan köpa mat, sa jag och såg mig omkring. Vad skulle jag göra i några timmar? Jag kunde ju gå ner till stranden.
- Ja, det gör jag. Tack så hemst mycket, hejdå.

Hon la på och jag la ner mobilen i min ficka men tog upp den igen. Jag kunde ju ringa Victoria igen. Jag ringde hennes mobil, inget svar. Hon hade förstås glömt den hemma eller inte laddat den tillräckligt. Jag gick mot hörnet där affären låg. Jag kunde köpa något att äta. Precis när jag gick runt hörnet så kom det någon. Vi krockade och jag ramlade.
- Aj! Men se dig för din... jag såg upp och såg att killens keps och solglasögon hade ramlat av. Jag trodde inte mina ögon. Det var Justin Bieber. Jag var på väg att öppna munnen när han tog tag i mig och drog in mig i en gränd, han höll för munnen på mig. Jag sparkade vilt. Han stannade och såg in i mina ögon.
- Vet du vem jag är? frågade han och höll mig i armen.
Jag nickade
- Lovar du att inte skrika om jag tar bort handen? han fortsatte att se mig rätt i ögonen.
Jag nickade.
- Lovar du? han upprepade
Jag nickade igen
- Helt lovar du?
Jag nickade inte den här gången utan gav honom en blick som bara sa, "är du seriös? Jag ska inte skrika!"
- Ok, jag vill inte bli attackerad och inte du heller tror jag, sa han och släppte handen. Jag andades ut.
- Åh, bra att du inte skrek, sa han och torkade sig om pannan.
- Jag lovade ju att jag inte skulle skrika, eller hur? sa jag och började gå iväg.
- Vänta! han ropade och jag vände mig om.
Jag slog ut men armarna
- Vad? sa jag
- Öm, jo... han såg ner på sina skor
Jag hörde rop utanför gränden
- Justin, var är du? Vi vet att du är här! sa någon
- Fan, paparrazi! Kom! sa Justin tyst och drog med mig tillen bil på sidan av vägen.
- Men, vad gör du? Släpp mig! skrek jag
- Tyst! Dom hör allt, jag måste komma bort här i från nu! sa han och öppnade en av bilarna på sidan av gatan.
- In! viskade han och stängde dörren om mig
- Justin! en man ropade och Justin slängde sig i bilen och startade den. En skur av kamerablixtrar kom och jag blundade och hade upp handen för ansiktet, jag ville inte komma i någon kändistidning.

Vi körde iväg och det blev tyst.
Ingen av oss sa något.
- Förlåt att jag drog in dig i det här men...ja, förlåt, sa han och såg lite ledsen
- Det är ok, men är de alltid så galna? frågade jag och nickade mot hörnet där vi just blivigt attackerade.
Han nickade och det blev tyst igen. Efter några minuter så sa Justin
- Så, vad heter du? frågade han och körde in på en luten väg som var kantad med olika sortes affärer.
- Öm, Lucy, sa jag och såg mig om.
- Haha fint, osm min pappas hund, sa han och skrattade lite smått.
- Haha, tack då? Ska jag ta det som en komplimang eller? sa jag och lutade huvudet mot sätet
- Om du vill, sa han och såg ut mot vägen
- Var ska vi åka? frågade jag
- Öm, jag vet inte. Santa Monica? sa han och såg frågande på mig
- Jag med eller? Visst! sa jag och reste mig upp
- Så klart! Men vi kan väl sitta på stranden, det är nog mycket folk på piren idag, sa han och körde mot Santa Monica
- Så klart, jag känner inte för så mycket folk just nu... sa jag

Justins perspektiv
Jag var kände hur jag började gilla den här tjejen, men jag kände henne inte. Men det skulle jag nog ändra på. vi skulle ju sitta på en strand så då hade jag chans att lära känna henne. Jag körde upp längs Paciffic Coast Highway.
- Är du säker på att ingen är där nu? sa hon och såg sig osäkert ner mot stranden.
- Ja, jag var här igår också. Hur sönt som helst. Alla är uppe på piren, sa jag och svängde in på parkeringen till piren. Solen var på väg ner, det var så vackert. Jag såg mot henne och jag såg att hon log.
- Wow, det här är så...wow, sa hon och hon började springa mot stranden
Jag sprang efter. Jag tog henne på axeln och var nära på att säga något annat. Men jag sa helt enkelt bara, ta mig om du kan.
Åh, hur töntig kunde man bli? Men jag blev förvånad när jag såg henne springa efter mig. Mina ben sprang av sig själv, vi skrattade båda och efter flera minuter av jagande så kom hon i kapp mig. Wow hon var snabb.

- Nu du! ropade hon hoppade upp på min rygg. Jag var inte beredd på det och var när på att ramla ihop. Hon hoppade av och vi skrattade mer. Jag drog henne mot vattnet och när vi kom fram så puttade jag ner henne.
Hon skrek och skrattade
- Åh du ska få! ropade hon och kom fram till mig. Jag skrattade så mycket att hon lätt fick ner mig i det kalla vattnet.
- Ok, ok...nu är vi kvitt! sa jag och reste mig upp. Vi satte oss i sanden och började parta om allt mellan himel och jord. Jag gillade henn mycket. Men jag var tvungen att lära känna henne innan jag kunde säga något igentligen. Jag fick lära mig att hon bode ensam med sin mamma och att hennes pappa bodde uppe i New York. Hon älskade färgen lila, precis som jag och vi hade båda skrattat åt det. Vi blev snabbt vänner. Hon fick lära känna mig och det kändes bra.

- Sa din mamma när du skulle komma hem? frågade jag, hon hade berättat om hur hennes mamma var mycket beroende av sitt jobb.
- Nej, bara att jag skulle stanna ute i några timmar. Juste! Jag har inte ätit än. sa hon och hoppade upp
- Haha, jag har inte heller ätit, ska vi köpa hamburgare från något gatukök? frgade jag och reste mig upp, jag kände hur jag var öm efter att suttit stilla på en strand i minst en timme.
- Visst, låter toppen! sa hon och log. Hennes ögon lyste när hon gjorde det.
Vi gick bort mot piren och hoppades att det skulle finnas något litet gatukök utanför. Jag tog på mig min basebollkeps och glasögon
- Åh, får testa! sa hon och tog mina glasögon.
- Nej, ta kepsen! jag gillar dom här ju! sa jag och gav henne kepsen istället.Hon skratade och tog på sig kepsen. Den var lite stor för henne men hon log.
- Kom, där kan vi köpa mat! sa hon och drog med mig till ett gatukök utanför piren.

Vi köpte varsin hamburgare och gick ner under piren. Vi började prata om våra drömar.
- Jag skulle bara vilja skriva hela tiden, jag känner mig så frodfull då, sa hon och tog en stor tugga av sin hamburgare.
- Låter kul, jag vet inte riktigt vad jag helst av allt vill, sa ja och såg ut mot vattnet.
- Va? Jag trodde du redan hade din dröm, med musik menar jag, sa hon och stirrade på mig
Öm, jo så klart men. Jag vet inte, sa jag och sparkade på en sten. Den rullade ner i vattnet.
- Ok, men jag förstår vad du menar. När jag var liten så dansade jag mycket. Alla trodde jag skulle bli bäst i världen men jag sa nej, sa hon och tog den sista biten av sin hamburgare.
- Varför? frågade jag och såg på henne
Hon röck på axlarna.
- Jag ville inte, min dröm är att skriva som jag sa. Alla blev galna men jag sa bara att det är mitt val, inte erat, sa hon.
- Wow, jag skulle aldrig våga det, sa jag och tänkte på hur hon skulle se ut som en miniatyr dansare.
Vi gick tillbaka till bilen och jag körde hem henne.
- Är det här? frågade jag och hon nickade
- Ja, sa hon och hoppade ut ur bilen. Hon vände sig om igen.
- Här är mitt nummer, och tack för en av de bästa kvällarna, sa hon och log
Jag tog emot lappen hon sträckte fram, jag såg efter henne och kände hur jag fick fjärilar i magen. Hon var något extra.