biglovebieber

Lucys perspektiv
- Aja, men jag måste kanske dra nu, sa jag
- Måste du? sa Victoria och såg lite ledsen ut.
- Ja, mamma kommer bli galen om jag inte är hemma snart, sa jag och det var sant. Hon brukade bli galen om jag kom en sekund försent. Och idag skulle nog inte vara någon skillnad.
- Ok, men ses imorrn? Hon log och jag log tillbaka.
- Så klart, hej! Jag kramade om henne och vände mig om.
Jag småsprang så jag inte skulle komma försent. Min mobil ringde. Jag saktade ner så jag kunde ta upp den ur jeans fickan.
- Ja? sa jag. Jag hade inte tid att prata nu.
- Var är du? Det var mamma såklart.
- Jag är på väg, ta det lungt, sa jag och försökte låta vänlig men det var svårt.
- Jaha, är du. Jo jag undrade om du inte kunde komma hem på ett tag...
- Va? Hon brukade aldrig vilja att jag kom hem sent.
- Jo det är så att en från mitt jobb kommer, hon ska intrevjua mig och se om jag är förkänt en befodran, hon lät glad.
- Men varför kan inte jag vara hemma då? sa jag och såg på klockan. 20 över 6.
- Jo, det är så att min chef...hon är inte så, förtjust i barn, sa hon och harklade sig
- Barn? Jag är sexton mamma! sa jag högt
- Ja jag vet men...kan du inte vara ute några timmar, sa hon och harklade sig igen
- Ok, men du får ha in pengar på mitt kort så jag kan köpa mat, sa jag och såg mig omkring. Vad skulle jag göra i några timmar? Jag kunde ju gå ner till stranden.
- Ja, det gör jag. Tack så hemst mycket, hejdå.

Hon la på och jag la ner mobilen i min ficka men tog upp den igen. Jag kunde ju ringa Victoria igen. Jag ringde hennes mobil, inget svar. Hon hade förstås glömt den hemma eller inte laddat den tillräckligt. Jag gick mot hörnet där affären låg. Jag kunde köpa något att äta. Precis när jag gick runt hörnet så kom det någon. Vi krockade och jag ramlade.
- Aj! Men se dig för din... jag såg upp och såg att killens keps och solglasögon hade ramlat av. Jag trodde inte mina ögon. Det var Justin Bieber. Jag var på väg att öppna munnen när han tog tag i mig och drog in mig i en gränd, han höll för munnen på mig. Jag sparkade vilt. Han stannade och såg in i mina ögon.
- Vet du vem jag är? frågade han och höll mig i armen.
Jag nickade
- Lovar du att inte skrika om jag tar bort handen? han fortsatte att se mig rätt i ögonen.
Jag nickade.
- Lovar du? han upprepade
Jag nickade igen
- Helt lovar du?
Jag nickade inte den här gången utan gav honom en blick som bara sa, "är du seriös? Jag ska inte skrika!"
- Ok, jag vill inte bli attackerad och inte du heller tror jag, sa han och släppte handen. Jag andades ut.
- Åh, bra att du inte skrek, sa han och torkade sig om pannan.
- Jag lovade ju att jag inte skulle skrika, eller hur? sa jag och började gå iväg.
- Vänta! han ropade och jag vände mig om.
Jag slog ut men armarna
- Vad? sa jag
- Öm, jo... han såg ner på sina skor
Jag hörde rop utanför gränden
- Justin, var är du? Vi vet att du är här! sa någon
- Fan, paparrazi! Kom! sa Justin tyst och drog med mig tillen bil på sidan av vägen.
- Men, vad gör du? Släpp mig! skrek jag
- Tyst! Dom hör allt, jag måste komma bort här i från nu! sa han och öppnade en av bilarna på sidan av gatan.
- In! viskade han och stängde dörren om mig
- Justin! en man ropade och Justin slängde sig i bilen och startade den. En skur av kamerablixtrar kom och jag blundade och hade upp handen för ansiktet, jag ville inte komma i någon kändistidning.

Vi körde iväg och det blev tyst.
Ingen av oss sa något.
- Förlåt att jag drog in dig i det här men...ja, förlåt, sa han och såg lite ledsen
- Det är ok, men är de alltid så galna? frågade jag och nickade mot hörnet där vi just blivigt attackerade.
Han nickade och det blev tyst igen. Efter några minuter så sa Justin
- Så, vad heter du? frågade han och körde in på en luten väg som var kantad med olika sortes affärer.
- Öm, Lucy, sa jag och såg mig om.
- Haha fint, osm min pappas hund, sa han och skrattade lite smått.
- Haha, tack då? Ska jag ta det som en komplimang eller? sa jag och lutade huvudet mot sätet
- Om du vill, sa han och såg ut mot vägen
- Var ska vi åka? frågade jag
- Öm, jag vet inte. Santa Monica? sa han och såg frågande på mig
- Jag med eller? Visst! sa jag och reste mig upp
- Så klart! Men vi kan väl sitta på stranden, det är nog mycket folk på piren idag, sa han och körde mot Santa Monica
- Så klart, jag känner inte för så mycket folk just nu... sa jag

Justins perspektiv
Jag var kände hur jag började gilla den här tjejen, men jag kände henne inte. Men det skulle jag nog ändra på. vi skulle ju sitta på en strand så då hade jag chans att lära känna henne. Jag körde upp längs Paciffic Coast Highway.
- Är du säker på att ingen är där nu? sa hon och såg sig osäkert ner mot stranden.
- Ja, jag var här igår också. Hur sönt som helst. Alla är uppe på piren, sa jag och svängde in på parkeringen till piren. Solen var på väg ner, det var så vackert. Jag såg mot henne och jag såg att hon log.
- Wow, det här är så...wow, sa hon och hon började springa mot stranden
Jag sprang efter. Jag tog henne på axeln och var nära på att säga något annat. Men jag sa helt enkelt bara, ta mig om du kan.
Åh, hur töntig kunde man bli? Men jag blev förvånad när jag såg henne springa efter mig. Mina ben sprang av sig själv, vi skrattade båda och efter flera minuter av jagande så kom hon i kapp mig. Wow hon var snabb.

- Nu du! ropade hon hoppade upp på min rygg. Jag var inte beredd på det och var när på att ramla ihop. Hon hoppade av och vi skrattade mer. Jag drog henne mot vattnet och när vi kom fram så puttade jag ner henne.
Hon skrek och skrattade
- Åh du ska få! ropade hon och kom fram till mig. Jag skrattade så mycket att hon lätt fick ner mig i det kalla vattnet.
- Ok, ok...nu är vi kvitt! sa jag och reste mig upp. Vi satte oss i sanden och började parta om allt mellan himel och jord. Jag gillade henn mycket. Men jag var tvungen att lära känna henne innan jag kunde säga något igentligen. Jag fick lära mig att hon bode ensam med sin mamma och att hennes pappa bodde uppe i New York. Hon älskade färgen lila, precis som jag och vi hade båda skrattat åt det. Vi blev snabbt vänner. Hon fick lära känna mig och det kändes bra.

- Sa din mamma när du skulle komma hem? frågade jag, hon hade berättat om hur hennes mamma var mycket beroende av sitt jobb.
- Nej, bara att jag skulle stanna ute i några timmar. Juste! Jag har inte ätit än. sa hon och hoppade upp
- Haha, jag har inte heller ätit, ska vi köpa hamburgare från något gatukök? frgade jag och reste mig upp, jag kände hur jag var öm efter att suttit stilla på en strand i minst en timme.
- Visst, låter toppen! sa hon och log. Hennes ögon lyste när hon gjorde det.
Vi gick bort mot piren och hoppades att det skulle finnas något litet gatukök utanför. Jag tog på mig min basebollkeps och glasögon
- Åh, får testa! sa hon och tog mina glasögon.
- Nej, ta kepsen! jag gillar dom här ju! sa jag och gav henne kepsen istället.Hon skratade och tog på sig kepsen. Den var lite stor för henne men hon log.
- Kom, där kan vi köpa mat! sa hon och drog med mig till ett gatukök utanför piren.

Vi köpte varsin hamburgare och gick ner under piren. Vi började prata om våra drömar.
- Jag skulle bara vilja skriva hela tiden, jag känner mig så frodfull då, sa hon och tog en stor tugga av sin hamburgare.
- Låter kul, jag vet inte riktigt vad jag helst av allt vill, sa ja och såg ut mot vattnet.
- Va? Jag trodde du redan hade din dröm, med musik menar jag, sa hon och stirrade på mig
Öm, jo så klart men. Jag vet inte, sa jag och sparkade på en sten. Den rullade ner i vattnet.
- Ok, men jag förstår vad du menar. När jag var liten så dansade jag mycket. Alla trodde jag skulle bli bäst i världen men jag sa nej, sa hon och tog den sista biten av sin hamburgare.
- Varför? frågade jag och såg på henne
Hon röck på axlarna.
- Jag ville inte, min dröm är att skriva som jag sa. Alla blev galna men jag sa bara att det är mitt val, inte erat, sa hon.
- Wow, jag skulle aldrig våga det, sa jag och tänkte på hur hon skulle se ut som en miniatyr dansare.
Vi gick tillbaka till bilen och jag körde hem henne.
- Är det här? frågade jag och hon nickade
- Ja, sa hon och hoppade ut ur bilen. Hon vände sig om igen.
- Här är mitt nummer, och tack för en av de bästa kvällarna, sa hon och log
Jag tog emot lappen hon sträckte fram, jag såg efter henne och kände hur jag fick fjärilar i magen. Hon var något extra.