I Think I'm In Love - Del 8
- Justin, vem är den här vännen? hon la ifrån sig boken och såg på mig.
- Öm, hon heter Lucy och vi träffades förra veckan, sa jag och blundade.
- Jaja, vem kan förklara kärleken, sa hon och suckade. Jag vart så glad så jag hörde inte vad hon sa. Jag sprang ut från rummet och hoppade ner för trappan av glädje. Yes! Jag fattade inte att det gick.
Lucys perspektiv
- Hej, jag såg att det nästan inte var någon uppe på piren idag. Ska vi vara på tiolit? hon kom fram springande till mig och sa allt det där fort.
- Öh, visst! sa jag och vi sprang upp på piren. Vädret var behagligt och jag undrade varför ingen var här. Antagligen hade väl alla rest bort. Eller? Jo jag hade bott i L.A hela mitt liv och alltid någon vecka på sommaren så blev det nästan helt folktommt. Man fick passa på att göra allt roligt då. Justin var en gentleman och köpte båda biljetterna.
- Du behövde inte göra så, sa jag och boxade till honom lite löst på armen.
- Aj, äh. Bara kul. Öm, du jag kommer själv till New York... sa han och såg på mig.
- Varför? sa jag och såg undrande på honom.
- Öh, mamma kunde bara inte komma...
- Ok, sa jag och röck på axlarna. Det var ju ingen stor grej.
Vi åkte nästan allt. Vi sparade berochbalbanan till sist. Vi satte oss längst fram.
- Ok, är du redo? frågade han mig
- Visst, fast jag kommer kanske skrika, sa jag och skrattade
Och jag skrek, och Justin också. Vi skrattade och skrek och hade en till av de bästa kvällarna i våra liv.
Efter bergochbalbanan så gick vi till parisehjulet igen. Den stannade så klart när vi var högst upp.
- Wow, man kan ju se hur långt som helst! sa jag
- Haha, det sa du sist också, sa Justin och log.
- Ja men, man kan ju det! sa jag och skrattade
Han la armen runt mig. Jag frös till men slappnade sedan av. Jag vart hemligt lycklig men Justin menade nog inget med det.
Justins perspektiv
Jag fattade inte att jag hade vågat att lägga armen runt henne. Jag hade trott att hon skulle bli galen och skrika på mig men hon hade bara låta den ligga. Jag kände mig lycklig.
Ryans perspektiv
Jag hade gått ut till stranden igen. Jag kände mig lugnast där. Jag fattade fortfarande att Tori hade gjort slut, via sms! Åh, jag kände mig så förbannad på henne. Jag reste mig upp och sprang något varv. Jag satte mig ner igen och kände hur tårarna kom rinnande ner för kinderna. Fan, fan, fan, fan. Jag tror jag aldrig hade kännt så här förut.
Jag skulle aldrig hitta något som jag kunde bli kär i igen.
Lucys perspektiv
Den allra sista åkturen var bergochdalbanan, igen. Vi skrattade mest den här gången. Justin var tvungen att köpa korten som togs. Han gav mig ett av dom.
- Här, så du minns mig, sa han och log det där sneda leendet.
- Jag kommer alltid minnas den här kvällen, sa jag och kramde om honom
- Jag också, sa han och vi gick ut på piren. Solen var alldeless vid horisonten.
Justins perspektiv
I den stunden så förstog jag. Jag älskade henne, mer än jag älskat någon förr. Jag såg hennes hår blåsa och jag kande hur mitt hjärta slog hårdare och hårdare. Jag kände den lilla asken i min ficka. Medan hon varigt på toan så hade jag köpt ett halsband till henne. Det hängde en liten fågel med en olivkist med en liten lila sten vid hjärtat som berlock. Jag var just på väg att säga något men så såg hon på mig. Solen lyste upp hennes underbara ansikte och hon log. Jag kände mig yr. Hur skulle jag någonsin kunna berätta att jag gillade henne om jag bara blev yr varje gång jag såg henne? Jag tog ett djupt andetag och tog mod till att säga något.
- Jo, Lucy jag skulle vilja ge dig en sak, sa jag och tog upp asken.
Hon bara såg på mig och log sedan.
- Men Justin, varför ge du mig? jag avbröt henne.
- Här, sa jag och öppnade den lilla asken. Hon såg förbluffat på mig. Ett stort leende spred sig på hennes läppar. Hon kramade om mig hårt.
- Justin, sa hon och släppte mig. Jag såg en liten tår i ögonvrån. Hon torkade irriterat bort den.
- Förlåt, jag brukar aldrig gråta, sa hon och blinkade flera gånger.
- Säg inte förlåt, vänd dig om så jag kan ha på dig halsbandet, sa jag och hon gjorde som jag sa. Mina händer skakade lite men jag fick ihop kedjan. Hon vände sig mot mig igen.
- Tack, viskade hon och jag kände fjärilarna i magen igen.
- Öm, hon heter Lucy och vi träffades förra veckan, sa jag och blundade.
- Jaja, vem kan förklara kärleken, sa hon och suckade. Jag vart så glad så jag hörde inte vad hon sa. Jag sprang ut från rummet och hoppade ner för trappan av glädje. Yes! Jag fattade inte att det gick.
Lucys perspektiv
- Hej, jag såg att det nästan inte var någon uppe på piren idag. Ska vi vara på tiolit? hon kom fram springande till mig och sa allt det där fort.
- Öh, visst! sa jag och vi sprang upp på piren. Vädret var behagligt och jag undrade varför ingen var här. Antagligen hade väl alla rest bort. Eller? Jo jag hade bott i L.A hela mitt liv och alltid någon vecka på sommaren så blev det nästan helt folktommt. Man fick passa på att göra allt roligt då. Justin var en gentleman och köpte båda biljetterna.
- Du behövde inte göra så, sa jag och boxade till honom lite löst på armen.
- Aj, äh. Bara kul. Öm, du jag kommer själv till New York... sa han och såg på mig.
- Varför? sa jag och såg undrande på honom.
- Öh, mamma kunde bara inte komma...
- Ok, sa jag och röck på axlarna. Det var ju ingen stor grej.
Vi åkte nästan allt. Vi sparade berochbalbanan till sist. Vi satte oss längst fram.
- Ok, är du redo? frågade han mig
- Visst, fast jag kommer kanske skrika, sa jag och skrattade
Och jag skrek, och Justin också. Vi skrattade och skrek och hade en till av de bästa kvällarna i våra liv.
Efter bergochbalbanan så gick vi till parisehjulet igen. Den stannade så klart när vi var högst upp.
- Wow, man kan ju se hur långt som helst! sa jag
- Haha, det sa du sist också, sa Justin och log.
- Ja men, man kan ju det! sa jag och skrattade
Han la armen runt mig. Jag frös till men slappnade sedan av. Jag vart hemligt lycklig men Justin menade nog inget med det.
Justins perspektiv
Jag fattade inte att jag hade vågat att lägga armen runt henne. Jag hade trott att hon skulle bli galen och skrika på mig men hon hade bara låta den ligga. Jag kände mig lycklig.
Ryans perspektiv
Jag hade gått ut till stranden igen. Jag kände mig lugnast där. Jag fattade fortfarande att Tori hade gjort slut, via sms! Åh, jag kände mig så förbannad på henne. Jag reste mig upp och sprang något varv. Jag satte mig ner igen och kände hur tårarna kom rinnande ner för kinderna. Fan, fan, fan, fan. Jag tror jag aldrig hade kännt så här förut.
Jag skulle aldrig hitta något som jag kunde bli kär i igen.
Lucys perspektiv
Den allra sista åkturen var bergochdalbanan, igen. Vi skrattade mest den här gången. Justin var tvungen att köpa korten som togs. Han gav mig ett av dom.
- Här, så du minns mig, sa han och log det där sneda leendet.
- Jag kommer alltid minnas den här kvällen, sa jag och kramde om honom
- Jag också, sa han och vi gick ut på piren. Solen var alldeless vid horisonten.
Justins perspektiv
I den stunden så förstog jag. Jag älskade henne, mer än jag älskat någon förr. Jag såg hennes hår blåsa och jag kande hur mitt hjärta slog hårdare och hårdare. Jag kände den lilla asken i min ficka. Medan hon varigt på toan så hade jag köpt ett halsband till henne. Det hängde en liten fågel med en olivkist med en liten lila sten vid hjärtat som berlock. Jag var just på väg att säga något men så såg hon på mig. Solen lyste upp hennes underbara ansikte och hon log. Jag kände mig yr. Hur skulle jag någonsin kunna berätta att jag gillade henne om jag bara blev yr varje gång jag såg henne? Jag tog ett djupt andetag och tog mod till att säga något.
- Jo, Lucy jag skulle vilja ge dig en sak, sa jag och tog upp asken.
Hon bara såg på mig och log sedan.
- Men Justin, varför ge du mig? jag avbröt henne.
- Här, sa jag och öppnade den lilla asken. Hon såg förbluffat på mig. Ett stort leende spred sig på hennes läppar. Hon kramade om mig hårt.
- Justin, sa hon och släppte mig. Jag såg en liten tår i ögonvrån. Hon torkade irriterat bort den.
- Förlåt, jag brukar aldrig gråta, sa hon och blinkade flera gånger.
- Säg inte förlåt, vänd dig om så jag kan ha på dig halsbandet, sa jag och hon gjorde som jag sa. Mina händer skakade lite men jag fick ihop kedjan. Hon vände sig mot mig igen.
- Tack, viskade hon och jag kände fjärilarna i magen igen.
Kommentarer
Postat av: Siis
Aww (:
Postat av: frida
så gulligt!:) meeer den är skitbra!:)
Trackback
