biglovebieber

Annabelles perspketiv

I vaknade upp på det damminga golvet på viden. jag kurade upp mig själv till en lite boll med benen upp till brösted och kände tårarna komma igen. Mina käkar skakade och jag hörde svagt hur musiken fortsatte, Jag hade varigt hör upp hela helgen. Väntat på att han skulle ringa, men han hade aldrigt. Jag var orolig för han hade sagt han skulle. Jag var uppe på vinden i vårat nya hus här i Texas. Jag suckade och öppande föstret med en svag hand. Jag skulle nog inte lagt på så där senast vi pratade men jag kunde inte hålla i telefonen. Jag hade inte lagt på, mobilen hade... när den träffat marken vid mina nakna fötter. Jag såg upp mot tavlorna jag målat. Det var färgstänk och små texter nerklottrade på varje. Min favorit var "We all have been degraded, we all will be that greatest" den stämde in så mycket för mig. Jag hade blivigt nerhållen, inte blivigt tillåten att prata utan att fått ett slag eller ord efter mig... Jag kan aldirg säga vad jag tänker för vad fokl skulle tycka om mig. Jag har varigt väldigt neere änasen vi kom hit. Det rä något med stället, ele rnej det är soligt och vackert. Men det känns fel utan Justin. Utan att ha honom bredvid mig och inte kunna se honom. Det är samtalet för två dagar sen hade slutat så fel. Jag hade konstigt nog börjat tänka på hur allt hade hänt. Jag hade kännt osynliga slag vid varje ord han sagt om hur han kände sig. DEt ver vid dom osynliga slagen som jag hade fått in mina tankar på den där kvällen som Brett misshandlat mig. Känslorna kom som iskallt vatten över mig och jag var tillbaka där den där kalla kvällen. Jag ahde gått av tåget, hört dörrarna stängas bakom mig och tåget hade åkte. Jag hade varigt ensam att stiga av i Seattle. Det var då jag hade sett Brett koma ut på perongen och lett stort mot mig. Jag hade blivigt så förvånad så jag kunde bara tänka mig han skulle säga fårlåt och vi skulle gömma allt some helst, jag ahde släppt väskaorna och hade just vaigt på väg att säga något när det där kalla, mörka hade kommigt in i hans ögon och så hade han slagit mig rätt över läppen och jag hade falligt. Många sparkar och slag och sen hade han lämnat mig där, inskyfflad i något äckligt hörn på perongen Bara för att bli hittad av någon vakt morgonen efter.

- Mamma, jag vet inte om du hör det här men jag vill att du ska komma, jag kan bara prata med dig. Snälla kan jag bara få träffa dig en gång till, jag älskar dig och jag önskar jag aldrigt bråkat med dig så du hade åkt iväg och hamnat i den där olyckan, förlåt mamma, förlåt...

Justins perspketiv *två dagar före*

- Jag ringer henne! sa jag och hoppde upp frpn sängkanten.

- Nej, Jjusitn vänta med det, Jusitn! ropade Catline efter mig när jag sprng ut u rumme.t Hon hopped upp på mig rygg och slängde iväg min mobil så den åkte ner för trappan.

- Catlin va fan! ropade jag, mamma var borta så jag kunde svära...

- Sorry, men Jusitn ring inte. Hon har det tufft, sa hon och slåppte mig. Jag suckade och la mig ner bredvid Catlin. Hon suckade också och satte sig väggen. 


- Jusitn, älskar du henne ännu?

- Jag vet inte...

- Ja eller nej?

- Ja, me jag är inte så säker nå mer, så mycket händer och det känns som hon glider ifrån mig, fattar du?

- Mm, men det är mycket med henne, misshandel, död mamma, pappa som jobbar mycket, lite mycket för en person eller hur?

- Mm, men Catlin?

- Ja?

- Förlåt mig för det här men...

- Vad vemar du Ju...

Jag avbröt henne med att kyssa henne på läpparna och jag kände hur hon lysste tillbaka.

Annabelles perspektiv

Han älskar mig iallafall ännu, eller hur?