We All Have Our Story To Tell - Del 15
- Nej! HJÄLP! skrek jag och duckade för hans slag. Han drog i mitt halsband som jag fått av Justin på våran tre veckors dag. Brett drog av det från min hals och slängde iväg det. Stenen som det stog Annabelle på krossades och bitarna flög äna till Justins livlösa kropp. Jag såg förskräckt på honom och den lilla blodpölen vid hans ögon och ansikte. - Släpp mig! Hjälp! skrek jag igen och duckade för ännu ett slag. Jag såg upp mot honom och hans mörka nästan svarta ögon och han höjde ännu en gång sin knytnäve som den här gången träffade mig i tinningen. Jag tror jag svimmade av och föll ner på asfalten, bara några meter från Justin. Brett drog in mig i hans bil och slängde in mig i bakluckan och körde iväg.
Justins perspektiv
Jag vaknade upp och fick kvällsolen i ögonen. Jag flög nästan upp och såg mig förtvivlat omkring. Annabelle var helt borta och så killen och hans bil. Åh fan, hur kunde jag låta det här hända! Jag är så jävla värdelös, jag har förlorat det jag älskar som mest i hela världen. Jag tog upp min mobil och sog det första nummret. Annabelles nummer, jag hörde en svag ringsignal från den höga häcken bredvid uppfarten. Fan. Jag la på och ringde fort upp Chaz och Ryan. Jag behöve hjälp, jag är helt förstörd ju. Jag behöver hjälp med det här...
Annabelles perspektiv
Jag vaknade upp av att jag fick en kofot i huvudet. Aj som i helvete! Skrek jag och öppnade ögonen. Allt jag såg var svart förutom en liten springa av ljus. Jag försökte vända mig om men var typ fast i något litet utrymme. Jag hörde asfalt och bildäck så i en baklucka tänkte jag ut och började febrilt banka i taket ,eller luckan för andra.
- Släpp ut mig! skrek jag och min röst kom upp i falsett, jag kände tårarna komma och paniken. Jag kommer vara klaustrofobisk efter det här. Om jag överlever. Vad ville han mig? Döda mig? Eller bara...
Jag slog mera och mera och fortsatte skrika, vem vet. Någon som gick förbi skulle kanske höra. Efter fem minuter så tappade jag nästan rösten och var helt slut i armarna och benen. Jag slog en sista gång men slängde sedan ner armarna. Jag slog i vänster handen i samma kofot. Jag fick en ide. Han var nära på att döda mig, jag kan väl slå han med en kofot? Självförsvar! Tänkte jag samtidigt som bilen saktade in, jag rullade in i saidan och slog i armen igen. Va fan jag vill ut och aldrig se Brett igen! Jag är ärligt livrädd för jag just ska göra men jag måste komma ut här ifrån och INTE bli dödad. Jag hörde fotsteg komma mot mig i gruset. Var fan var vi? Hur länge hade jag varigt medvetslös? Solen sken mig i ögonen fast dom var stängda men jag låg blixtstilla. Han fick inte fatta vad som hände... Han tog tag i mina knän och under min rygg. Jag grep tag i kofoten och slog till. Han föll ner på marken och drog med mig i fallet. Jag landade uppe på hanom och klättrade fort av och gick skakigt mot gräsmattan. Jag hade ingen aning om var jag var men jag hade inte slagit så hårt så jag måste bort för redan nu började han röra på sig. Jag vände mig om och såg återigen... en skog. Kanada... Jag sprang dit så fort jag kunde och slängde mig bakom ett stort ek-träd. Jag såg försiktigt ut mot grusplanen vid ett stort gammalt hus. Han låg kvar, jag hade min chans nu. Jag tog fart och sprang längre in i skogen och duckade för flera miljoner kvistar och grenar. Jag kom längre in och dom stora tjocka grenarna försvan så jag slutade ducka och skuddade mitt ansikte med händerna och korsade arma. Jag fick rivsår i ansiktet men sprang bara på. Plötsligt tog skogen slut och jag var nära på att springa rakt ner i en flod som flöt ner mot värsta strömiga forsen som slutade i ett vattefall. Åh kom igen! Kan man inte bara få komma till en motorväg eller nått!
Justins perspektiv
Alla var på hel spänd i bilen. Chaz och Ryan hade kommigt så fort dom kunde när hade ringt. Jag körde runt på måfå. Bara för att få se en skymt av bilen eller något. Det var skog omkring oss u och kunde inte se något annat än träden och en flod som rann framför oss och gick under en bro. Jag ökade farten lite och hörde Chaz skrika till, jag såg upp och tvärbromsade i sista sekunden.
Annabelles perspektiv
Jag hörde inget utom vattnet som forsade. Jag ökade farten och sprang ut i solsken. Allt jag såg var asfalt när jag öppnade ögonen och såg inte bilen... Jag såg åt vänster och skrek till och slängde mig åt sidan. Bilen stannade och jag landade hårt på asfalten. Aj som fan, varför skulle jag alltid skada mig? Jag öppnade ögonen och såg ett ganska stort sår på benet. Inte så konstigt, jag slängde mig nyss ubdan för en bil och skrapade upp sin sida på hårt, grusasfalt. Bildörrarna öppnades och jag hörde hur någon skrek av lycka, och oro. Justin? Jag slog upp ögonen och såg otroligt nog hans fina leende bredvid mig. Chaz och Ryan stog vid bilen och var helt borta typ. Alla var nog det, ganska crazy allt det här ju...
- Belles! skrek Justin och kramde om mig. Jag kved till och han släppte mig fort.
- Var gör det ont? frågade han och tog tag i min hand.
- Min sida, det är nog inget...
- Kom, vi åker hem. Kan du stå upp?
- Ja... Jag är ok! sa jag och ställde mig upp på skakiga ben.
- Vad hände? frågade han sedan i bilen på väg tillbaka. Jag suckade och berättade allt.
- Vad då vet du om han är... levande? frågade Chaz efter jag var klar
- Ja, han rörde på sig men jag sprang...
- Hoppas han har jävligt ont... muttrade Justin och jag tog tag i hans hand.
- Tack... viskade jag och kysste hans kind. Han rodnade lite och jag skrattade lågt och såg sedan ut fönstret. Ja var snart sovande.
Justins perspektiv
Jag stängde dörren om mig och la mig ner i soffan. Tuff dag, fast nu var det typ natt...
Efter en timme av Tv:tittande sov jag så jäkla hårt jag vaknade inte en enda gång den natten. Jag vaknade upp av att någon knackade på dörren. Jag såg mig förrvirrat runt och kom sedan på att ja sovigt i soffan, min rygg gjorde asont! Jag sträckte på mig och gick till dörren. Vi hade kikhål så jag använde det alltid. Om det var någon jag kände öppnade jag... Jag kollade och fick ett enormt leende på läpparna, Annabelle! Jag slog upp dörren och omfamnade henne hon skrattade och blev sedan tyst när jag släppte ner henne. Jag vart lite orloig för hon brukade inte vara så tyst. Hon var knaske bara trött. Jag såg mer nogrant på henne och blev verkligen orolig nu, hon var nära på att börja gråta. Det kunde jag se på hennes hålning och det faktum att hennes läpp skakade.
- Belles, vad är det? fråagde jag och tog hennes hand i min
Hon skakade mera och såg sedan uypp på mig, nu med tårar rinnande från ögonen som var rödsvulna. Hon måste ha gråtigt tidigare. Men för vad?
- Justin... vi ska flytta igen, sa hon och sjönk ihop helt på trappan.
Bra/dålig? Kommentera! :)
