I Think I'm In Love - Del 33
- Men jag vill höra, sa Justin och såg på mig med hans bruna ögon.
- Nej, det är liksom det jag gör för mig själv när jag behöver eller vill, sa jag
- Aja, jag vill höra någon gång i alla fall, sa han och kysste mig.
- Jag älskar dig, sa jag och kysste honom tillbaka
Lucys perspektiv
Jag satte mig upp i sängen och försökte lugna ner mig. Hans ord ekade i huvudet. Nej, jag slängde ner huvudet i kudden och skrek i kudden. Jag kunde inte sluta tänka på Logan, han ögon när jag hade sprungit ifrån. Varför måste det vara så jävla svårt att vara kär?
Åh, jag reste mig upp och gick till garderoben. jag kände för att ut och gå en stund. Det var sent på kvällen men jag kunde inte sova. Ett par svarta skinny jeans, den gråa tjocktröjan och mina blåa Converse. Klar, jag smög sakta ner för trappan när jag kom på att mamma inte var hemma än. Jag sprang upp till mitt rum igen och hämtade mobilen. Bara utifall you know. Luggen höll alltid på att ramla ner i ögonen så jag tog min gråa mössa och satte den på huvudet så luggen inte skulle åka ner hela tiden. Jag såg mig i spegeln, lite onödigt efter som ingen skulle se mig men det hade liksom blivigt en vana nu på sistone. Jag såg min IPod bredvid dörren på skrivbordet. Den hade varigt på laddning under dagen. Jag la ner mobilen i fickan och tog IPoden i handen, satte i hörlurarna i öronen och tröck på play. California med Phantom Planet körde igång.
Luften var sval och skön när jag gick ut. Solen var nästan helt nere men några solstrålar höll sig kvar. Jag log lite och började gå. Jag visste inte var jag skulle gå, jag bara gick. Efter någon halvtimme så började jag bli lite ungrig. Jag var fortfarande inte så hemma här så jag fick gå runt lite för att hitta McDonalds. Efter några minuters sökande så såg jag M:et vid en galleria. Det var öppet fast ingen där. Jag sprang in och beställde en Chicken Wrap. När jag gick ut så hade jag nästan redan ätigt upp den. Jag fortsatte att gå och kom till stranden. Ingen var där så jag gick ner och satte mig ner. Solen var nästan helt nere nu och bara någon få solståle var kvar. Jag tycket att låarna började bli lite väl snabba u så jag böt till Simple Plan - Save You.
Jag började gå hem efter kanske två timmar. Dethade inte blivigt så mörkt fast solen var nere. Helt plötsligt såhör jag hur någon ropar på mig.
- Lucy! ropar Catlin och jag springer mot henne.
- Hej! sa jag och kramde om henne
- Jag har typ inte sett dig på flera dar! sa han och log
- Ledsen, har varigt lite upptagen, sa jag och röck på axlarna.
- Ok, men vad gör du uppe nu? Du är liksom en väldigt trött person...
Vi skrattade båda lite och jag satte mig ner på en parkbänk bredvid oss.
- Vad är det Lucy?
- Inget, jag kan bara inte sluta tänka på en kille...
- Åh, fattar, inte Justin asså, sa han och satte sig ner bredvid mig
- Fattar du?
Hon nickade och kramade om mig. Vi satt så och pratade i några minuter innan vi båda var tvugna att gå. Jag torkade tårarna och gick vidare. Det lyste från Logans hus när jag gick förbi. Jag kollade inte mer mot hans rum, som han hade sagt till mig, låg på övervåningen mitt emot mitt rum. Han kunde tydligen se mitt rum och jag så läl hans. Jag orkade inte gå in genom dörren så jag klätrade upp för balkongen. När jag väl var uppe så kom jag att tänka på Logan igen. Hur han så perfekt hade kommigt och räddat mig. Jag såg mot hans hus, med en litet hopp om att få se honom. Han satt på sitt rum i föstret och...och spelade gitarr. Jag stannade upp och stirrade. Spelade han...gitarr? Han ställde ner gitarren och lutade sig mot fönstret, blickade mot mig. Han såg rätt mot mig, jag tror inte han såg mig för han såg bort igen och gick bort från fönstret. Jag gick fram ett steg och bara såg mot honom. Jag vet inte varför men jag ville lära känna honom. Jag tog ett snabbt beslut och klättrade ner igen. Sprang tyst mot hans hus. Väl framme så började jag tveka, skulle jag? Det skulle bara bli jobbigt...eller? Jag tog upp en liten sten och kastade mot fönstret. Han kom inte fram så jag hämtade en till sten och kastade.
- Logan! viskade jag halv högt. Helt plötsligt så såg jag hur han öppnade föstret och såg sig om.
- Logan! viskade jag igen och han såg förvånat på mig.
- Lucy? sa han och gapade lite smått.
- Ja... sa jag och små log mot honom. Han log stort och tog upp et finger.
- En minut, sa han och stängde fönstret. Jag såg mig om, jag hatade mörkret... Har nästan alltid varigt det, vet inte varför. Känns bara, konstigt att inte riktigt kunna se.
- Hej, sa Logan bakom mig och jag hoppade skrämt upp
- Oj, förlåt, sa han och log
- Det gör inget, men...jag undrade över en grej,
- Som vadå?
- Öm, jo...jag är ledsen, för hur allt blev. Jag vill verkligen lära känna dig
- Samma här, om det hjälper så försöker jag komma över dig
- Det hjälper lite kanske, men...kan du liksom...klara av det?
- Det går nog, så...
- Så...
- Jag tror jag måste gå tillbaka in, och sova...
- Jag med, sa jag och skrattade lite.
- Sov gott
- Du med, hej
- Hej
Logans perspektiv
Jag såg hur hon klättrade upp längs balkongen. Hon såg mot mig och vinkade. Jag log och vinkade tillbaka. Hon gick in och jag suckade. Jag skulle försöka att komma över henne. Jag måste, om jag inte kunde vara nära henne som pojkvän, så kunde jag ju vara nära henne som en vän. en bästa vän...
Jag satte mig upp i sängen och försökte lugna ner mig. Hans ord ekade i huvudet. Nej, jag slängde ner huvudet i kudden och skrek i kudden. Jag kunde inte sluta tänka på Logan, han ögon när jag hade sprungit ifrån. Varför måste det vara så jävla svårt att vara kär?
Åh, jag reste mig upp och gick till garderoben. jag kände för att ut och gå en stund. Det var sent på kvällen men jag kunde inte sova. Ett par svarta skinny jeans, den gråa tjocktröjan och mina blåa Converse. Klar, jag smög sakta ner för trappan när jag kom på att mamma inte var hemma än. Jag sprang upp till mitt rum igen och hämtade mobilen. Bara utifall you know. Luggen höll alltid på att ramla ner i ögonen så jag tog min gråa mössa och satte den på huvudet så luggen inte skulle åka ner hela tiden. Jag såg mig i spegeln, lite onödigt efter som ingen skulle se mig men det hade liksom blivigt en vana nu på sistone. Jag såg min IPod bredvid dörren på skrivbordet. Den hade varigt på laddning under dagen. Jag la ner mobilen i fickan och tog IPoden i handen, satte i hörlurarna i öronen och tröck på play. California med Phantom Planet körde igång.
Luften var sval och skön när jag gick ut. Solen var nästan helt nere men några solstrålar höll sig kvar. Jag log lite och började gå. Jag visste inte var jag skulle gå, jag bara gick. Efter någon halvtimme så började jag bli lite ungrig. Jag var fortfarande inte så hemma här så jag fick gå runt lite för att hitta McDonalds. Efter några minuters sökande så såg jag M:et vid en galleria. Det var öppet fast ingen där. Jag sprang in och beställde en Chicken Wrap. När jag gick ut så hade jag nästan redan ätigt upp den. Jag fortsatte att gå och kom till stranden. Ingen var där så jag gick ner och satte mig ner. Solen var nästan helt nere nu och bara någon få solståle var kvar. Jag tycket att låarna började bli lite väl snabba u så jag böt till Simple Plan - Save You.
Jag började gå hem efter kanske två timmar. Dethade inte blivigt så mörkt fast solen var nere. Helt plötsligt såhör jag hur någon ropar på mig.
- Lucy! ropar Catlin och jag springer mot henne.
- Hej! sa jag och kramde om henne
- Jag har typ inte sett dig på flera dar! sa han och log
- Ledsen, har varigt lite upptagen, sa jag och röck på axlarna.
- Ok, men vad gör du uppe nu? Du är liksom en väldigt trött person...
Vi skrattade båda lite och jag satte mig ner på en parkbänk bredvid oss.
- Vad är det Lucy?
- Inget, jag kan bara inte sluta tänka på en kille...
- Åh, fattar, inte Justin asså, sa han och satte sig ner bredvid mig
- Fattar du?
Hon nickade och kramade om mig. Vi satt så och pratade i några minuter innan vi båda var tvugna att gå. Jag torkade tårarna och gick vidare. Det lyste från Logans hus när jag gick förbi. Jag kollade inte mer mot hans rum, som han hade sagt till mig, låg på övervåningen mitt emot mitt rum. Han kunde tydligen se mitt rum och jag så läl hans. Jag orkade inte gå in genom dörren så jag klätrade upp för balkongen. När jag väl var uppe så kom jag att tänka på Logan igen. Hur han så perfekt hade kommigt och räddat mig. Jag såg mot hans hus, med en litet hopp om att få se honom. Han satt på sitt rum i föstret och...och spelade gitarr. Jag stannade upp och stirrade. Spelade han...gitarr? Han ställde ner gitarren och lutade sig mot fönstret, blickade mot mig. Han såg rätt mot mig, jag tror inte han såg mig för han såg bort igen och gick bort från fönstret. Jag gick fram ett steg och bara såg mot honom. Jag vet inte varför men jag ville lära känna honom. Jag tog ett snabbt beslut och klättrade ner igen. Sprang tyst mot hans hus. Väl framme så började jag tveka, skulle jag? Det skulle bara bli jobbigt...eller? Jag tog upp en liten sten och kastade mot fönstret. Han kom inte fram så jag hämtade en till sten och kastade.
- Logan! viskade jag halv högt. Helt plötsligt så såg jag hur han öppnade föstret och såg sig om.
- Logan! viskade jag igen och han såg förvånat på mig.
- Lucy? sa han och gapade lite smått.
- Ja... sa jag och små log mot honom. Han log stort och tog upp et finger.
- En minut, sa han och stängde fönstret. Jag såg mig om, jag hatade mörkret... Har nästan alltid varigt det, vet inte varför. Känns bara, konstigt att inte riktigt kunna se.
- Hej, sa Logan bakom mig och jag hoppade skrämt upp
- Oj, förlåt, sa han och log
- Det gör inget, men...jag undrade över en grej,
- Som vadå?
- Öm, jo...jag är ledsen, för hur allt blev. Jag vill verkligen lära känna dig
- Samma här, om det hjälper så försöker jag komma över dig
- Det hjälper lite kanske, men...kan du liksom...klara av det?
- Det går nog, så...
- Så...
- Jag tror jag måste gå tillbaka in, och sova...
- Jag med, sa jag och skrattade lite.
- Sov gott
- Du med, hej
- Hej
Logans perspektiv
Jag såg hur hon klättrade upp längs balkongen. Hon såg mot mig och vinkade. Jag log och vinkade tillbaka. Hon gick in och jag suckade. Jag skulle försöka att komma över henne. Jag måste, om jag inte kunde vara nära henne som pojkvän, så kunde jag ju vara nära henne som en vän. en bästa vän...
Kommentarer
Trackback
