biglovebieber

Klockan var tolv och jag hade fortfarande inte gått upp. Mamma hade inte kommit hem än, hade väl åkt iväg och glömt att säga till mig. Jag vände mig om för tredje gången den här minuten. Justin var som fastlimmad i mitt huvud och jag kunde inte tänka på någon annan än han. Mitt ritblock låg på sängbordet och jag sträckte mig efter det och den svarta bläck pennan bredvid. Jag började skriva "I miss you..." I kände en till tår längs min kind. Jag hade aldrig gråtit så här mycket på ett år. Jag tror jag blev immun mot det när pappa stack. Jag hade nästan gråtit hela tiden då, men inte nu mer. Det var då jag förstod, i den stunden, att jag inte kunde leva utan Justin. Fast allt blev svårt så kunde jag inte vara ifrån honom. Jag klev upp och tog på mig ett par vita shorts och en grå/grön randig tröja. Jag gick tungt upp för den lilla spiral trappan till pianot. Jag öppnade dörren och började leta efter en lysknapp eller något. Min hand trevade längs väggen när jag stötte till något ganska hårt. Det tog ett tag tills jag såg att det var en gammal gitarr. Jag tog tag i den och testade att spela lite. Den var rät stämd, konstigt. Borde ju vara hur ostämd som helst efter flera år här uppe.

Jag försökte att spela några av mina favoritlåtar av Taylor Swift. Jag började med The Other Side Of The Door

När jag ställde ifrån mig gitarren hörde jag något från våningen nedan för, ett litet skrik. Jag flög upp och sprang snabbt ner. Ingen där nu. Jag gick in till mitt rum och stängde dörren om mig. Plötsligt så känner jag en kall hand på min axel. Jag skrek till och slog ut med armarna. Den bakom mig skrek till eftersom jag hade slagit den i ansiktet.

- Lucy, ta det lugnt! sa den bakom mig

- Justin! sa jag och kramade om honom.

- Öm, Lucy...jag trodde du aldrig ville se mig igen

- Jag vet, men...jag älskar dig för mycket

- Jag älskar dig med, och jag är så ledsen för igår. Jag...jag vart bara så

- Det gör inget, jag älskar dig och kan inte vara ifrån dig, sa jag och kramade om honom hårdare.

Vi stog så i flera minuter.

Jag såg dom, stå så i flera minuter som kändes som timmar. Jag vet inte vad jag skulle kunna få ut av att prata med henne. Men jag hade sett deras bråk igår. Men varför, hur kunde hon gilla honom? Jag var bättre för henne. Jag skulle aldrig skrika åt henne, aldrig få henne att välja mellan mig och någon annan. Aldrig få henne att må så dåligt. Jag kunde inte se honom nå mer med henne. Jag gick sakta in i skogen igen och satte mig ner vid floden. En massa stenar låg bredvid mig, jag tog upp en och såg på den. Den var vit och liten. Skör som Lucy. Jag la försiktigt ner den i fickan och reste mig upp igen. Jag kunde inte göra något för att få henne att se på mig med dom där ögonen. Jag skulle aldrig få henne att älska mig lika mycket som hon skulle älska han. jag sparkade till en stor trädrot och gick sakta vidare, längre in i skogen. Jag hörde hur någon skrek och skrattade några hundra meter ifrån mig. Lekparken låg ganska nära. Det här var inte bara en förälskelse som skulle gå iväg på en dag.

- Chaz! Är du klar eller? Flyget går om en timme! skrek jag och hörde hur han kom stapplade ner för trappan med hans stora väska.

- En timme? Skojar du eller! sa han och såg med stora ögon på mig

- Nej, så vi måste åka nu! sa jag och gick ut till bilen där mamma satt och väntade. Chaz kom efter en minut och vi körde iväg till flygplatsen.

- Men jag vill höra, sa Justin och såg på mig med hans bruna ögon.

- Nej, det är liksom det jag gör för mig själv när jag behöver eller vill, sa jag

- Aja, jag vill höra någon gång i alla fall, sa han och kysste mig.

- Jag älskar dig, sa jag och kysste honom tillbaka

---

Jag vet att det blev kort men...