biglovebieber

Lucys perspektiv
Jag sprang vidare och såg mig inte om, jag hoppas han stannade. Jag klarar inte sånt här, när dom springer efter. Om jag springer så vill jag var ifred. Jag lutade mig mot ett träd och sjönk ner läns det och släppte ut mina tårar. Jag hörde muller ovanför mig och dom första regndropparna föll någon meter från mig. Skämtar ni eller? Regndropparna landade på mitt huvud och rann läns ner min kind och blandades med mina tårar. Jag satt kvar fast det började spöregna. En blixt lyste upp hela skogen och jag såg skrämt omkring mig. Ett muller kom bara en sekund efter blixten. Det var nära. Jag reste mig upp och såg skärrat omkrinf. Jag hatade åska. Jag msppte hem nu tänkte jag och började gå hem. Flera blixtar ko och mullret var precis efter. Jag började andas fortare och ökade på farten. Helt plötslig så slår en blix ner några meter ifrån mig bara. Jag skriker till och börjar springa. Jag kände en rökluft med fortsatte att springa. Jag började se vårat hus och sprang fortare. Adrenalinet pumpade och jag hoppade över en stock som ramlat. Väl ute på gräsmattan så var det hur halt som helst och så klart så halkar jag och slår i huvudet i marken. Jag kände blodsmaken i munnen och skriker till. Det här är inte min dag kan man lätt säga. jag ser hur någon kommer springande mot mig. Justin, åh nej. Inte nu, jag klarar inte det.
- Lucy! ropar han och drar upp mig. Han ser att jag gråtigt.
Jag säger inget och ser inte in i hans ögon.
- Lucy, vad är det? frågade han och försökte se mig i ögonen. Jag ser undan igen och hoppas att allt ska vara en dröm. Att jag vaknar upp i vårat hus i L.A och jag aldrig mött Justin, Logan eller någon här.
- Justin, jag klarar inte det här, viskar jag och en till blixt slåer ner ute i skogen. Jag rycker till och kvider lite.
- Lucy, vad klarar du inte? frågade han och såg mig i ögonen. Jag försökte att komma undan hans blick men han tog tag i mina axlar och släpper inte taget.
- Allt, det är för mycket...
- Vill du göra slut?
- Nej, eller. Jag vet inte. Nej, jag älskar dig men...
- Men du älskar Zach också?
- Va? Zach och jag är bara vänner har jag sagt! sa jag högt och slet mig ur Justins grepp.

Justins perspektiv
- Men vem är det då?
- Ingen, jag älskar dig men...
- Det är någon, jag ser det på dig
- Du ser inghet på mig! Du känner inte mig! skrek hon och ser argt på mig
- Jag känner dig, mer än du tror! skrek jhag tillbaka och hon smalnar bara på ögonen och skakar på huvudet
- Justin, bara för vi pratar mycket betyder inte det att du vet allt om mig, jag har egna drömmar och hemligheter
- Du ljuger...
- Tror du att jag ska berätta allt för dig?
- Ja, du har det. Du ljuger bara för du ska ha en orsak att göra slut!
- Orsak? Ok, vilken är min älsklings sång?
- Vad spelar det för roll om du bara ändrar varje dag?
- Justin, du känner inte mig. Du känner bara din flickväns jag...
- Vad mer ska jag behöva veta om dig då?
- Du vet inte äns att jag spelar... hon tystnade och vände sig om
- Spelar? Som du kan musik, sa jag och fnyste
- Vad är det med dig?
- Vad är det med mig? Dig då?
- Men kan du lägga av!
- Nej, säg vad du nu spelar för nått, sa jag och hade armarna i kors.
- Jag spelar piano
- Piano? Och sjunger och gitarr eller?
- Ja, se. Du känner inte mig alls... sa hon och gick mot hennes balkong. Hon tvekade men började sean att klättra upp.
- Slår vad om att din pappa lämna dig, inte din mamma. Hon stannade upp och hoppade ner igen. Hon vände sig om och såg på mig.
- Var det inte så? sa jag igen och såg på henne. Hon gick fram till mig och jag antog hon skulle säga något bitchigt till mig så jag stog säkert kvar. Hade redan kommigt på flera kommentarer till henne.

Lucys perspektiv
Jag kände hur hela jag skakade av ilska. Han stog där och honlog. Jag knöt handen och gick närmare honom. Han log bredare. Jag ville bara få bort det fär hånleendet från hans dumma ansikte. Jag höjde armen och slog honom mitt i anskitet. Han skrek till lite svagt och ramlade sedan bakåt. Han började bölda näsblod och såg sedan förvånat upp mot mig.
- Va fan gör du? Din...
- Ingen, ingen säger så till mig. Och om du undar, så är det här...glömt. Jag vill aldrig mer se dig. Fattar du?

---

Ojdå, ok även jag blev överaskad när jag skrev det. Det här skulle inte hända i min planering med jag är verkligen på depp humör ikväll. Aja, nu ska jag sova för jag är astrött

Kommentera :)