I Think I'm In Love - Del 30
- Säg hej Bieber! skrek han och jag lipade åt kameran.
- Slicka inte på min kamera! Ska vi skejta?
- Visst, ska bara skriva till Lucy...
- Ok, ses ute! Skynda!!
Jag skrev på Twitter
"@LucyHenderson I LOVE YOU!"
Jag kanske överdrev lite med dom stora bokstäverna men jag ville bara få det ur mig...
Lucys perspektiv
- Tack, sa jag och kramade om Zach.
- Det var ju inget, sa han och kramade tillbaka.
- Aja, du hjälpte mig i alla fall, sa jag och såg upp i hans blåa ögon.
- Som jag sa, ingen big deal. Men måste gå hem nu, hej!
- Hej, sa jag och såg hur han sprang iväg. Jag gick till vårat hus och klättrade upp för balkongen. Det var ett steg kvar tills jag var uppe då jag halkade till. Åh fan, jag tog tag i räcket i sista sekunden. Om jag inte gjort det så skulle jag lätt ha ramlat ner nästan tre meter. Stort hus, stor balkong. Mina ben hängde och jag försökte lyfta upp ena när jag halkade till igen. Hur fan skulle det här gå? Jag kände hur händerna blev varmare och så mer svettiga och började glida. Nej, nej, nej! Skulle jag skrika? Juste, ingen skulle väl höra, mamma var och jobbade. Åh nej, jag skulle dö...
Några centimeter kvar på räcket, det skulle inte gå att få upp benen, brädan var för hal. Nej, tillslut tog räcket slut. Jag såg ironiskt nog hela mitt liv passera revy i den sekunden. Fingrarna släppte greppet om räcket och jag försökte vifta med dom som om jag kunde flyga. Nu så skrek jag så högt jag kunde. Jag blundade så hårt jag kunde och väntade bara på att jag skulle träffa marken och bryta nacken eller något annat. Plötsligt så kände jag hur jag landade i någons famn, tror jag. Jag öppna ögonen och såg förvånat på Logan. Killen som jag nyss förälskat mig i, mest bara för han var snygg. Snyggare än Justin... Nej! Han är din pojkvän, tänk inte så. Även om det är sant...
- Logan, tack och lov, sa jag tyst och kramade om honom
- Verkar som jag kom i sista sekunden
- Det menar du inte! Jag kunde ju dött, sa jag från hans bröstkort.
- Det är lugnt, jag har dig, sa han och strök mig över ryggen.
Efter någon minut så släppte han ner mig på marken, jag vinglade till lite med fick sen tillbaka min balans och såg upp på honom. Han var mycket längre än jag, kanske tio centimeter? Jag granskade hans blåa ögon igen.
- Öm, jo, jag undra om du...ville...göra något, sa han och satte handen bakom huvudet och log lite generat.
- Visst, vad hade du tänkt? sa jag och log. Han sken upp och föreslog att vi kunde ta en promenad i skogen. Varför ville alla det egentligen? Men jag gillade skogen så det var ganska lugnt.
Justins perspektiv
Efter Christian och jag skejtat i några timmar så gick vi in till honom igen och kollade på någon film, jag halvsov under den medan Christian satt koncentrerat och åt popcornen som jag fixat. I slutet så kom Catlin in och kollade. Hon satt och halvsov efter någon minut hon också. Jag små log lite åt hur vi såg ut, en som sitter och är hur inne i filmen så han hoppar till varje gång något händer medan två ligger och typ sover. Jag blundade igen och snart så sova jag.
Lucys perspektiv
- Så, du har aldrig varigt utanför USA? sa Logan och gapade, jag skrattade lite åt hans uttryck.
- Aldrig, sa jag och skakade på huvudet
- Wow, jag ha typ varigt lite överallt med min bror, sa han och såg upp mot trätopparna.
- Som...
- Typ, London, Paris, allt... sa han och såg in i mina ögon. Jag såg in i hans och han kom närmare mig. Jag kände hur jag ville att han skulle komma närmare. Jag såg in i hans ögon igen och kände mitt hjärta slå fortare. Helt plötslig så kom jag att tänka på Justin och jag ryckte till och drog mig bort från Logan. Han såg förvånat på mig.
- Logan, jag...jag kan inte, sa jag och blundade. Försökte att få bort honom
- Varför? sa han och såg på mig med hans underbara ögon.
- Jag, jag är tillsammans med en annan...
- Åh... sa han och reste sig upp
- Logan, du visste inte
- Nej, men...åh, jag känner mig så dum
- Du? Vad tror du jag gör då?
- Inte lika, jag vet inte vad...men det är något med dig, så klart så har någon annan förstått det också
Jag såg förvånat på honom. Han såg ut mot åkrarna och solnedgången. Han började gå ut från skogen mot ett träd vid en kulle. Jag sprang efter, varför. Jag kunde inte ljuga för mig själv nå mer, det var något med honom. Även om jag inte kände honom så var det något med honom som fick mig att blir galen. Galen för jag jag älskade Justin, men även Logan. Jag älskade inte Logan men jag ville inte lämna hans sida. Det är kanske vad det är? En enkel "crush" men jag vet att den inte kommer försvinna bara så där.
- Logan, vänta...jag, jag känner något för dig också, sa jag och såg in i hans ögon ännu en gång, jag vart skakigare för varje gång. Vad var det med honom? Vad fick mig att springa efter honom?
- Lucy, du vet att jag gillar dig...mer än en...vän, sa han och såg ner på sina skor.
- Men vi känner inte varran, sa jag och gick närmare honom. Han såg upp och öppnade sin mun som för att säga något.
Logans perspektiv
Jag gick mot henne och strök henne över kinden. Jag kunde inte få henne ur mitt huvud. Jag hade kommigt till henne idag för att prata med henne, lära känna henne. Få se henne. Jag närmade mig henne mer och kände hennes andedräkt. Plötsligt kom jag att tänka på hennes pojkvän och drog mig undan. Jag kunde inte göra så, jag vet hur hon skulle känna efter, hur jag skulle känna.
- Jag är ledsen, ajg kan inte göra så mot dig, sa jag och såg bort.
- Jag fattar, jag...jag kan inte, sa hon och såg sig skärrat omkring. Jag kände mig hel vilsen, men hur måste inte hon känna sig då?
- Jag vet inte om jag klarar det här... sa hon och gick sakta upp för kullen och satte sig ner vid kanten.
- Vad menar du? frågade jag och sprang efter
- Allt, jag har aldrig behöft göra något sånt här...
- Sånt här vadå?
- Kärlek...jag, Justin är min första pojkvän och jag...jag älskar honom men, hon avbröt och jag såg en tår rinna längs hennes kind.
- Gråt inte, allt kommer lösa sig, sa jag och torkade bort tåren
- Nej, du känner inte mig...eller Justin
- Vad är det med Justin?
- Han är liksom känd
- Vänta, Justin som i?
Hon nickade sakta och torkade snabbt bort en till tår.
- Åh, ja. Det förklarar ju vad du menar med svårt...
- Jag måste nog gå hem... sa hon och reste sig upp
- Vänta! sa jag och reste mig upp
- Logan, jag tror onte att jag klarar av att se dig, sa hon och fler tårar kom
- Men jag måste se dig, sa jag och tog hennes hand
- Du behöver inte det, det kommer fler... sa hon och skakade på huvudet
- Inte som dig, sa jag och såg in i hennes ögon
- Logan, du verkar vara en...bre kille. Men jag älskar Justin och...jag måste gå, sa hon och började springa.
- Snälla! ropade jag och sprang efter
Hon sprang in i skogen och försvann, kjag sprang in efter henne och såg mig om. Jag tror jag skymtade hennes gråa tjocktröjaoch rödbruna hår. Jag snabbade på och såg henne hoppa över ån. Hon vände sig om och såg mig i ögonen och sprang sedan vidare. Jag stannade och såg efter henne.
Logans perspektiv
Jag gick mot henne och strök henne över kinden. Jag kunde inte få henne ur mitt huvud. Jag hade kommigt till henne idag för att prata med henne, lära känna henne. Få se henne. Jag närmade mig henne mer och kände hennes andedräkt. Plötsligt kom jag att tänka på hennes pojkvän och drog mig undan. Jag kunde inte göra så, jag vet hur hon skulle känna efter, hur jag skulle känna.
- Jag är ledsen, ajg kan inte göra så mot dig, sa jag och såg bort.
- Jag fattar, jag...jag kan inte, sa hon och såg sig skärrat omkring. Jag kände mig hel vilsen, men hur måste inte hon känna sig då?
- Jag vet inte om jag klarar det här... sa hon och gick sakta upp för kullen och satte sig ner vid kanten.
- Vad menar du? frågade jag och sprang efter
- Allt, jag har aldrig behöft göra något sånt här...
- Sånt här vadå?
- Kärlek...jag, Justin är min första pojkvän och jag...jag älskar honom men, hon avbröt och jag såg en tår rinna längs hennes kind.
- Gråt inte, allt kommer lösa sig, sa jag och torkade bort tåren
- Nej, du känner inte mig...eller Justin
- Vad är det med Justin?
- Han är liksom känd
- Vänta, Justin som i?
Hon nickade sakta och torkade snabbt bort en till tår.
- Åh, ja. Det förklarar ju vad du menar med svårt...
- Jag måste nog gå hem... sa hon och reste sig upp
- Vänta! sa jag och reste mig upp
- Logan, jag tror onte att jag klarar av att se dig, sa hon och fler tårar kom
- Men jag måste se dig, sa jag och tog hennes hand
- Du behöver inte det, det kommer fler... sa hon och skakade på huvudet
- Inte som dig, sa jag och såg in i hennes ögon
- Logan, du verkar vara en...bre kille. Men jag älskar Justin och...jag måste gå, sa hon och började springa.
- Snälla! ropade jag och sprang efter
Hon sprang in i skogen och försvann, kjag sprang in efter henne och såg mig om. Jag tror jag skymtade hennes gråa tjocktröjaoch rödbruna hår. Jag snabbade på och såg henne hoppa över ån. Hon vände sig om och såg mig i ögonen och sprang sedan vidare. Jag stannade och såg efter henne.
Kommentarer
Postat av: Anna
:O meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!!!!
Trackback
