biglovebieber

Jag visst att jag skulle sagt det tidigare.

- Justin, du behöver inte säga förlåt hela tiden... sa hon lite irriterat

- Förl... Ok, sa jag och log lite prövande mot henne

Hon log tillbaka och skakade på huvudet så hennes hår föll ner i ansiktet, hon drog bak det igen på hennes speciella sätt.

Jag vaknade med ett ryck vilket inte var så bra, på något konstigt sätt så hade halva mitt huvud hamnat under soffan och när jag vaknade så slog jag i det i den.

- Aj! Jäkla soffa! skrek jag och tog mig om pannan. Det skulle bli en stor bula. Jag hörde dom andra skratta. Jag tog mig ut från soffan och såg surt på dom, vilket fick dom att skratta mer. Jag kunde inte hålla mig heller nu och jag började skratta med dom. När vi alla vaknat till ordentligt så gick vi ner för att äta frukost. Ingen var hemma så vi kunde vara hur högljuda som helst. Kanske inte så vi väckte grannarna då men, ja...

Vi gjorde pannkakor till frukost och satt och åt dom med allt möjligt på. Justin testade med kaffe men ha spottade ut det på en gång vilket ledde till en av de många skratta attackerna vi hade fått. Catlin tvekade men bestämde sig för att testa med kola sås på, hon gillade det inte men don spottade inte ut det. Men hennes ansiktsuttryck när hon tuggat den första biten hade gett en ny skratt attack. Vi satt och åt i en hel timme tror jag, pratade om allt mellan himmel och jord. Efter några timmar hos Christian och Catlin så ringde mamma. Jag svarade lite surt

- Ja?

- Du måste komma hem nu... sa mamma

- Ok, kommer snart, hej

- Hej

Jag la ner telefonen i fickan igen och såg surt på dom andra.

- Vem var det? frågade Catlin

- Mamma, hon sa jag måste hem nu... sa jag och såg ner på bordet

- Surt... sa Christian och såg också ner på bordet också

- Men jag ringer er när jag kan göra något, som ikväll! sa jag och alla sken glatt upp, snacka om att vi var beroende av varran. Jag log och sa hej då. Undra varför mamma ville att jag skulle hem, hon skulle väl bara till jobbet när jag kom fram.

Jag var hemma efter kanske tio minuter, solen sken som vanligt och jag började älska den här staden. Den var kanske rätt för mig. Den rätta staden, sa jag för mig själv och blundade. Helt plötsligt så går jag in i någon några hundra meter från vårt hus. Jag ramlade ner på marken och såg upp. Det var inte någon jag kände.

- Åh förlåt, jag skulle ha sett mig för, sa jag och plockade upp hans väska bredvid mig.

- Nej förlåt mig, jag skulle också sett mig för, sa han och log.

Han var solbränd och hade kort, brunt lockigt hår. Hans ögon var liksom havsblå som jag nästan inte kunde slita mig från. Han hade en helt vanlig grå T-shirt på sig med slitna jeans shorts.

Han log stort och jag såg att hans tänder var väldigt vita.

- Jag heter Logan föresten, sa han och drog upp mig från marken.

- Öm, Lucy, sa jag och log tillbaka.

- Fint namn, men...du är ny här va? frågade han och drog bak sitt hår och gav mig ett till leende.

- Ja, jag har typ bott här i en vecka... sa jag och försökte att inte stirra på hans leende eller ögon.

- Kul, jag bor i det vita huset där borta, sa han och pekade mot huset närmast vårat.

- Jag bor i huset där, sa jag och pekade mot vårat hus.

- Åh, snyggt. Jag antar vi kommer se mer av varran i sommar, sa han och jag rodnade.

- Jag får väl hoppas det, sa jag och gick iväg mot mig. Efter några minuter så förstod jag just vad jag gjort. Åh herre gud, jag hade bilvigt lite...öh, förälskad? Och jag hade en pojkvän, inte bra.